sometimes it feels like the world is on my shoulders

Här ekar det tyst. Men jag spenderar för det mesta min tid tillsammans med det bästa jag vet - Joakim! Men nu är jag hemma och ensam. Mår som jag mår just idag, men fan vad jobbigt det är att bli 18 egentligen. Så mycket ansvar man inte ens tänker på innan som helt plötsligt läggs på en. Vill mest av allt bara sticka härifrån. Skaffa eget och ta hand om mig själv. Verkligheten kommer ikapp.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0